Vilken brandsläckare ska jag välja?

Valet av brandsläckare bör baseras på vilken typ av brand som kan uppstå där den ska placeras, och vem som ska använda brandsläckaren. Dessa faktorer avgör vilken typ av släckmedel, samt vilken mängd släckmedel, dvs storlek på släckaren, som är lämpligast.

 

I den här guiden hittar du information om:

• Pulversläckare
• Skumsläckare
• Koldioxidsläckare
• Storlek på brandsläckaren
• Effektivitetsklassning
• Färgval 
• SS EN 3 Standarden för handbrandsläckare
  

Pulversläckare

Som släckredskap i lägenhet, villa och fritidshus rekommenderas i första hand en godkänd handbrandsläckare med minst sex (6) kg pulver. Bakom rekommendationen står Räddningsverket, Konsumentverket, Svenska Brandskyddsföretag (SVEBRA), och den bygger på praktiska försök genomförda av Sveriges Tekniska Forskningsinstitut (SP).

Den avgörande bedömningen har varit att en brandsläckare med 6 kg pulver i förhållande till sin vikt och sin storlek har en oöverträffad släckkapacitet, och ger även en okunnig användare goda förutsättningar att släcka de typer av brand som kan uppstå i en bostad.

Räddningsverket rekommenderar vidare en handbrandsläckare som är provad och godkänd enligt SS-EN 3-7:2004, och helst med en hög effektivitetsklass, t ex 43A 233B C.

 

Skumsläckare

Skumsläckare är effektiva mot brand i vätskor ( t ex olja, bensin och alkohol) och i fasta organiska material (trä, textil, papper). St Georges skumsläckare kan också användas mot elektrisk utrustning under 1000 V.

Skum är lättare att sanera än t ex pulver, och passar därmed bra i miljöer där man vill undvika nedsmutsning vid användning.

Om du ska ersätta en pulversläckare med en skumsläckare bör du observera följande: Skum har lägre släckningskapacitet än pulver. Mängden släckmedel i skumsläckaren bör alltså vara förhållandevis större än i en pulversläckare. En släckare med 9 liter skum klarar bara av att släcka en hälften så stor brand som en släckare med 6 kg pulver.

Observera också, att skumvätska fryser vid minusgrader och alltså inte kan placeras eller användas utomhus i kyla.

 

Koldioxidsläckare

Koldioxid är en gas och har som släckmedel den stora fördelen att den inte smutsar ner och inte leder elektrisk ström. Koldioxidsläckare kan därför användas mot brand i känslig elektronisk utrustning. Observera att koldioxid inte är särskilt effektivt som släckmedel, och lätt blåser bort utomhus.

 

Storlek

Brandsläckarens storlek och effektivitet måste anpassas efter brandrisken, den befarade brandens omfattning och den förväntade användarens förmåga.

En stor brandsläckare med mer släckmedel har en högre effekt, men kan bli tung och otymplig för den ovane användaren. Då kan en något mindre brandsläckare förkorta insatstiden, så att branden inte hinner utvecklas.

Storleken för pulversläckare och kolsyresläckare anges i kilogram. De vanligaste storlekarna är 2 kg, 6 kg och 12 kg, men det finns även 1 kg och 4 kg släckare.

Storleken för skumsläckare anges i liter (l). De vanligaste storlekarna är 6 l och 9 l.

Effektivitetsklassning

Brandsläckare klassas enligt SS EN 3 - en standard som är gemensam för hela Europa. Bokstäverna står för vilka typer av brand släckaren kan släcka, siffrorna för släckarens effekt. Ju högre siffra, desto effektivare släckare. En större släckare med mer släckmedel har högre påföringseffekt och en högre effekt än en mindre släckare.

Effektivitsklassning för A-bränder

För att ange brandsläckarens släckeffekt görs standardiserade provbål som är 0,5 m breda och 0,5 m höga. I bålet används 500-millimeter långa trästavar, med 40 millimeter kvadratiskt tvärsnitt av furuvirke som bränsle. Bålet antänds och får brinna en viss tid innan släckning påbörjas. Bålet måste vara helt släckt, från det att släckning påbörjats, inom fem minuter för bål i storlek upp till och med 21A och sju minuter för större bål. För att släckningen ska anses lyckad måste samtliga flammor vara släckta och inga flammor får uppstå inom tre minuter. Ju längre sträcka av dessa bränder du kan släcka, desto högre effektivitetsklass får brandsläckaren. Illustrationen visar släckeffekten för de vanligaste brandsläckare 27A, 34A, 43A och 55A.

Illustration: Housegard

Effektivitsklassning för B-bränder

B-bålen består av cylindriska plåtkärl i storlekar enligt nedanstående tabell. Dessa kärl fylls med vatten och bränslet, heptan, fördelat på en tredjedel vatten och resten heptan. Detta gör att vattendjupet blir cirka tio millimeter och bränsledjupet cirka tjugo. När släckningen är slutförd måste minst fem millimeter bränsle finnas kvar i kärlet.

Färgval

Brandsläckare ska vara röda på allmänna platser och arbetsplatser mm

En handbrandsläckare ska generellt vara röd, vilket även är den färg som tillåts i standarden för utformning av handbrandsläckare (SS-EN 3-7:2004+A1:2007). Detta för att man lätt skall kunna upptäcka den i händelse av brand. I en stressad situation behövs assistans för att underlätta ett snabbt och korrekt ingripande - detta innefattar även varselfärg och tydliga instruktioner. På allmänna platser, arbetsplatser etc där det finns krav på att brandskyddsutrustning skall finnas (enligt 2 kap 2§, Lagen om skydd mot olyckor), kan ingen annan färg än röd komma ifråga för handbrandsläckare. Personer som vistas i nämnda miljöer kan inte förväntas veta exakt var en handbrandsläckare är placerad och den röda färgen tillsammans med skyltning vägleder användaren.

Brandsläckare får ha annan färg än röd i privata hem

Källa: Myndighet för Samhällsskydd och Beredskap (MSB)

SS EN 3

SS EN 3 är en europeisk standard för bärbara/transportabla släckredskap, det vill säga handbrandsläckare. ('SS' är en förkortning av "Svensk Standard" och 'EN' är en förkortning för "European Norm".) Standarden är uppdelad i sex delar, SS-EN 3-1 till SS-EN 3-6, som beskriver hur handbrandsläckare ska konstrueras, provas och klassas. De sex delarna är:

• SS EN 3-1. Beskrivning av tömningstid, provning mot klass A- och B-bål.
• SS EN 3-2. Bibehållande av tryck dielektrisk provning, kompakteringsprovning, särskild bestämmelser.
• SS EN 3-3. Behållarkonstruktion, hållfasthet mot tryck, mekaniska provningar
• SS EN 3-4. Släckförmåga, minimikrav för provbål.
• SS EN 3-5. Kompletterande krav och provningar av släckarens komponenter
• SS EN 3-6. Bestämmelser för bestyrkande om släckares överensstämmelse med EN 3 del 1 - 5

Klassning enligt EN 3

I första delen beskrivs hur handbrandsläckare ska beskrivas, specificeras, provas och klassas. I standarden delas olika typer av släckare in i olika klasser, som beskriver vilka typer av bränder och hur effektivt släckarna släcker dessa. I klassningsangivelsen anges vilka typer av bränder släckaren klarar av att släcka med en bokstav.

• En A-brand är en glödbrand, brand i porösa material som trä, textil och papper.
• En B-brand är en brand i vätskor och oljor.
• En C-brand är en gasbrand.
• Dessutom finns det så kallade D-bränder, vilket är bränder i metall, men dessa omfattas inte i EN 3-standarden.

Effektiviteten avgörs i tester där man provar hur stora bål släckaren klarar att släcka. Ju större bål släckaren kan släcka desto högre värde. I standarden beskrivs hur bålen ska se ut och under vilka förhållanden provningarna ska utföras. Två typer av bål beskrivs, ett bål för test av så kallade A-bränder och ett för B-bränder. Det finns inga liknande tester för C-bränder.

Konstruktion och utseende

I andra och tredje delen beskrivs huvudsakligen kraven på släckarnas konstruktion och utseende. Här finns reglerna som avgör om släckare med vattenbaserade släckmedel är lämpliga för att släcka bränder i elektrisk utrustning.
I del fyra specificeras släckmedelsmängder och kraven på hur mycket släckmedel som maximalt får användas för släckning av provbål i angiven storlek. 

I femte delen finns kompletterande krav och provningar vad gäller handbrandsläckares konstruktion och provning. Här beskrivs bland annat att släckarens behållare ska vara röd. Även etikettens utseende och den information den ska innehålla beskrivs. Från etiketten ska man, bland annat, kunna utläsa släckarens klassning, vilka typer av bränder den är effektiv mot, risker och begränsningar, uppgifter om släckmedel och drivgaser, hänvisning till typgodkännande, temperaturgränser och tillverkarens och/eller leverantörens namn och adress. På etiketten ska även finnas en handhavandeinstruktion och anvisning om regelbunden kontroll.

I sjätte, och sista, delen finns instruktioner i hur man kontrollerar att handbrandsläckare uppfyller kraven ställde i de fem föregående delarna. Det innefattar typtester och kontroller genomförda vid tillverkning.

Fler guider och checklistor hittar du här...